Som grund för sin verksamhet hade bolaget en storvulen plan från 1952,den så kallade Kemihaara-planen, som gick ut på att alla ovan nämnda vattendrag helt skulle utbyggas. Den planen omfattade också en stor konstgjord sjö.

Det nu aktuella projektet är en del av denna plan som, exklusive Vuotosbassängen, skrotades 1974 bland annat av miljoskäl.

Att tala om Vuotosprojektet som en långdans med många turer är en kanske ovanligt korrekt beskrivning av vad som hänt.

Efter att den egentliga konkreta planeringcn av bassängen kom igång 1960 har olika regeringar i republiken hunnit med att som majoritetsägare sätta tummen upp och tummen ner för projektet.

Ett entydigt nej sade regeringen Kalevi Sorsa 1982. Det ledde till att staten med olika stimulerande atgärder satsade omkring 30 miljoner mark i Vuotos-området. Med regeringens nej skrotades alltsa också den sista bassängbiten i den ursprungliga Kemihaara-planen. Och nu igen skedde det huvudsakligen av miljöskäl.

Med den erfarenhet som trettio år av Vuotosaffären redan givit fanns det 1982 de som varnade för att den kunde bli något av en verklig evighetsfråga.

I ett utlåtande av inrikesministeriet, undertecknat av dåvarande inrikesminister Matti Ahde (sdp) konstateras bl.a. att projektet kan aktualiseras ifall ett nej från en möjligast hög demokratisk instans, i detta fall alltså regeringen, inte är bindande också för de planerande myndighetema.

Att varningen var befogad visade sig sex år senare. Beslut att inte låta Kemijoki Oy driva Vuotosprojektet omprövades mer eller mindre redan 1988 dådåvarande handels- och industriminister Ilkka Suominen gav Kemijoki Oy lov att förbereda byggandet av bassängen. Detta efter att Kemijoki 1987 presenterat en ny plan för Vuotos.

1991 gav regeringen, mot miljöministeriets vilja, handels- och industriministeriet i uppdrag att bereda ett nytt principbeslut i Vuotos-ärendet.

För tre år sedan beslöt så regeringen Esko Aho att Kemijokibolaget av vattendomstolen skall anhålla om tillstånd för att bygga Vuotosbassängen. Regeringens nej från år 1982 blev alltså år 1991 ett ja.

Denna historieskrivning är viktig därför, att det som skett efter 1952 fram till och med regeringens beslut i onsdagens aftonskola har sina rötter i Kemijoki Oy:s ursprungliga plan för Kemijokiflödet, alltså i den så kallade Kemihaara-planen.

Det är med hänvisning till den planen som Kemijokibolaget drivit och driver på att Vuotosbassängen skall förverkligas. Och det är med hänvisning till den planen som myten om ersättningar till Kemijoki Oy blir aktuella ifall vattenutbyggnaderna inte genomförs.

Att den operativa ledningen för ett kraftverksbolag gör allt som står i dess makt för att så effektivt och omfattade som möjligt kunna idka sin näring är i sig legitimt. Att Kemijoki Oy:s operativa ledning målmedvetet sedan 1952 drivit bolagets intressen och nu gör det i Vuotos-projeket finns det därför ingenting att anmärka mot.

Däremot finns det anledning att pricka in ganska många frågetecken i marginalen för dels de metoder som använts och dels majoritetsägarens statens/regeringamas sätt att agera.

Det största frågetecknet gäller de olika aktorernas kompetens.

Formellt borde det hela vara mycket enkelt. Vuotosbassängen är ett ärende mellan Kemijoki, där staten är stor majoritetsagare, och vattendomstolen. Kemijoki Oy anhåller av vattendomstolen om rätt att bygga och får antingen nej eller ja - med vissa villkor - till svar.

Regeringen kan överhuvudtaget inte fatta något egentligt beslut i detta ärende. Det som regeringen kan, är att den via sina representanter i Kemijoki Oy:s beslutande organ agerar i en eller annan riktning. I det aktuella fallet alleså så, att den låter processen i vattendomstolen gå vidare eller avbryter den.

Ett av de största frågetecknen gäller därför respekten för demokrati. Alltså den respekt som minister Ahde i tiden inte helt litade på i detta sammanhang.

Trots majoritetsägarens beslut 1982 att Kemijoki Oy inte skall driva bassängprojektet tyder praktiskt taget allt på att åtminstone Kemijoki Oy:s operativa ledning arbetade vidare med det. Eller hur skall det annars kunna förklaras att Kemijoki Oy 1987 kunde presentera ett nytt projektprogram?

Att detta var möjligt kan i princip endast ha två förklaringar: Antingen har den operativa ledningen negligerat majoritotsägarnas nej-besked eller så var beskedet inte ens avsett att tas på allvar inom bolaget.

Ett annat stort frågetecken gäller det som i dag nästan kan kallas en myt, nämligen att Kemijoki Oy har rätt att göra anspråk på ersättningar ifall utbyggnaden inte kan förverkligas på ett för bolaget acceptabelt sätt.

Om majoritetsägaren, staten, i Kemijoki Oy:s beslutande organ fattar beslutet att ta tillbaka bolagets ansökan om byggnadstillstånd finns naturligtvis inga som helst grunder för ersättningskrav. Samma gäller om vattendomstolen säger nej.

Avgörande för vad som nu händer i Vuotos-affären borde vara hur en jämförelse av projektets för- och nackdelar utfaller. En viktig beståndsdel i den jämförelsen utgör de miljöutredningar som gjorts. Men trots att huvuddelen av de sammanlagt 60 undersökningarna blev klara för ungefär ett år sedan har de inte publicerats.